Det konstigaste som Pontus upplevde

… skedde ganska sent in i projektet, i den vita minibussen av märket Toyota som var den buss jag allra oftast åkte med för att ta mig från Uniles (byn där jag bodde) till Somoto (närmsta staden där det mest efterlängtade var internetuppkoppling, rimligt kaffe och en tandläkare som vid behov kunde trycka till en käke (en annan historia)). Toyotan går en tur från Somoto till vår hållplats, Pochote, tillika näst sista stoppet, för att sedan vända vid ändhållplatsen Jocote och sedan ta sig tillbaka till Somoto. Denna morgon vid åttatiden hoppade jag och Elisa på vid vår hållplats redan när bussen var på väg bort från Somoto (sådan är costumbren, vanan, hellre ta en sittplats och åka en sväng än att stå kvar att vänta tills bussen kommer tillbaka) och bänkade oss på sätet allra längst bak. Chauffören Ronald , sin vana trogen börjar vid vändplatsen dirigera resenärerna att knö sig in. I minibussen ryms det fyra personer på sätet längst bak, fyra där framför om en person sitter klämd mellan två säten. Där framför finns det två platser till (tidigare under året fanns det en till utfällbar sits där, men den har nu försvunnit. Hukande ståplats gäller istället på den ytan) Ett hack fram finns det utrymme för kanske tre personer på en till vadderad bänk men också möjlighet att sätta sig med ryggen mot framsätena (framsätena, där det finns två platser till) om det ska på mycket folk. Och mycket folk är det som alltid vid åttasnåret. Så vi sitter längst bak och förundras över att våra medresenärer, som alltid, behöver tjat från Ronald för att ta sig så långt bak som möjligt. Lite extra förvånad är jag över att det sitter en bebis på en egen plats, stor nog att sitta stadigt men inte så mycket större än så – nicaraguanerna må vara dåliga på att gå längst bak i bussen, men barnen brukar allt som oftast ta plats i ett knä eller så. ”Lyft upp ditt barn i knät” kommenderar Ronald.

 

Men någon förälder till bebisen är inte på bussen.

 

Tydligen, och här underlättar det inte riktigt att jag inte är helt hundra på språket, har mamman hoppat av tidigare hemma hos sig för att göra något och ska sedan hoppa på bussen senare. Sägs det. Men ingen vet riktigt och en annan kvinna får lov att ta barnet i sitt knä. Den egna häpenheten är stor, men utöver prat är det inga större reaktioner från medresenärerna. Bussen fylls på, de kommande hållplatserna tar kvinnorna plats – någon plats hittar man alltid – just innanför skjutdörren som alltid står öppen. Männen som hoppar på sent eller har suttit nära dörren sitter på taket eller står hängandes på högersidan eller bakpå bussen. Har mamman hoppat på? Oklart, det är knökfullt vid skjutdörren. Någon större hets över att få ta tillbaka bebisen märks i vart fall inte.

Mycket av märkligheterna som man stötte på i Nicaragua kan härledas till en mer avslappnad inställning till tidshållning, sanning eller säkerhet. Annat kan helt enkelt förklaras med att saker fungerar annorlunda för att pengar och resurser inte finns. Ytterligare saker kan man förstå genom rena kulturskillnader som har funnits i generationer tidigare. Men detta! Att bara lämna ett barn på en minibuss, att ingen riktigt bryr sig på ett märkbart vis.

Jag och Elisa hoppade i vart fall av vid huvudgatan, osäkra på hur historien egentligen slutade, medan bebisen åkte vidare med Ronald till slutstationen mercado. Förhoppningsvis fanns även mamman med där.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s