Pontus frågesvarar (igen)

I januari besvarade jag ett gäng frågor och de återbesöker jag nu dan före dan före hemresedan:

Bästa med Nicaragua: (januari: Människorna och generositeten) jo, de ska räknas in även nu också. Vädret och allmänna tempot ska också in i bilden, men jag vill nog särskilt lyfta fram oförutsägbarheten under min tid här. Det har ju gjort en närapå vansinnig ibland men om det är något som har hindrat slentrianen från att slå in är det detta. Rutiner lyckades man skaffa sig, men jag visste aldrig på morgonen vad jag följande kväll skulle ha lärt mig, skrattat åt eller vilket människoöde jag skulle ha fått lära känna lite bättre.

Sämsta med Nicaragua: (Skitigt på golvet.) Ta på sig skor, januari-Pontus. Fattigdom är inte coolt. Materiella ting må vara en sak men när människors framtid krymper ner till byn man råkar vara i så kan jag bara konstatera att det är kasst. Helt och hållet kasst.

Favoritmat: (Gallo Pinto (bönor och ris, uppstekt)) Well, jag har sett till att lära mig gallo pinto, bananchips, puréad potatis, bönsoppa med ägg och krämig spaghetti. Det får vara svar nog.

Jobbigt med att vara här: (Att (bedömt, förmodligen) ha upplevt barnmisshandel.) Och här fick man tänka till när ens favoritvuxna-nicaraguan bekänner att hen slår sitt barn. Hur bemöta detta? Varför ska man inte göra det? Ett av de bästa samtalen på spanska blev följden i vart fall men för att svara på frågan om vad som är jobbigast med att vara här så är det det att avståndet hem är så väldigt stort när hälsan sviktar.

Mest överraskande: (Livet är enkelt och problemfritt) och jag är fortfarande lite förvånad över detta. Hade förväntat mig värre. Största tappa hakan-ögonblicken har dock varit när jag fått reda på en mammas ålder, överslagsräknat på förstfödda barnets ålder och kommit fram till en graviditetsperiod som i senaste fall inföll i tidiga tonåren.

Vad saknar jag mest: (Syskonbarnen. Och att kunna gå barfota.) Nära och kära ja, förstaplats på den. Barfota är inte så viktigt ju. Men att få spela fotbill på riktigt i det lag som jag tillhör på riktigt är nog det enda som är nära en andraplats

Största kulturella skillnaden: (På min gård rör det sig många grannar, släktingar, vänner som tittar in en kortare eller längre tid. [och så vidare]). Jo det är en skillnad mot Sverige absolut. Men tempot här kan jag uppskatta något enormt. Baksidorna finns absolut, men att hetsa till morgontåget är ingenting jag har känt att jag saknar.

Nog finns det mål och mening att ha många roliga järn i elden, att effektivt och snärtigt göra det man tror sig vara nödvändigt för ett så fint liv som möjligt. Men det är att leva livet däremellan som är mödan värd.

/Pontus J

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s